Sitter här, ensam hemma i soffan. Evelina är på dagis och Göran är hos tandläkaren för att rotfylla en tand.
Tänker på de förväntansfulla tiderna i det gångna. För ca 2 år sen plussade vi. Vi skulle bli föräldrar!
Tänk vad detta förändrade våra liv på minuten.
Tänk så osäkra vi var på om det verkligen var rätt. Ja, det är lätt att bli osäker när man förstår vad som händer/håller på att hända.
Tänk så rädd man var.
Men... Tänk att trots rädslan, osäkerheten och okunskapen så har aldrig något känts mer rätt, betydelsefullt och värdefullt.

Ljuger om jag säger att det inte var jobbigt och gjorde ont. Att jag hade massa sömnlösa nätter. Men om jag då, som jag vet nu, hur resultatet skulle bli. Hade jag kunnat gå dubbelt så lång tid och haft mycket mer ont.




Bara lite tankar en solig, torsdag eftermiddag - i min ensamhet.