Inne i salen fanns nu; en dommare, två nämndemän, en polisadvokat, min advokat, "han" och "hans" försvarsadvokat. Det kändes som att rummet tömdes mer och mer på luft ju längre tiden gick...

Dommaren började med att inleda kort om vilka huvudpersonerna var, i vilken ordning upplägget var  osv.
Sen var det polisadvokaten som skulle berätta kort om de olika händelsena som jag anmält. Så var det min tur. Dommaren bad mig att gå upp till vittnesbåset. Det kändes som att jag satt fast i stolen jag satt på. När jag väl hade kommit fram frågade han om jag ville förklara mig inför rätten. Jag hade ingen plikt till detta. Men det var jag som hade anmält. Och för att få ett avslut på detta kände jag att det var bäst att göra det. Även om det hade varit skönt att slippa så var det min plikt att göra det. Och för att kunna gå vidare i livet måste jag få detta överstökat.
Först fick jag svära på att förklara endast sanningen och inte dra bort eller lägga till nåt som hör sanningen till. Det hade jag inte tänkt göra heller. Så det var bara att svara Ja. Jag tror jag hade druckit närmare en liter vatten innan jag gick upp, för att försöka förhindra att bli torr i munnen. Det hade inte hjälpt ett dugg. I början snubblade jag över mina egna ord, men huvudsaken var att jag höll mig till sanningen. Efter några minuter i mitt berättande så blev jag bara mer och mer självsäker. Det var jag som var utsatt och förnärmad, inte skyldig. Så när jag närmade mig mitten av min förklaring, så stod jag rak i ryggen, pratade med en lugn röst och hittade massa förklarande och bra ord för att få fram allt så beskrivande som möjligt. Jag kände mig säker. För första gången i mitt liv tyckte jag inte att det var jobbigt att prata inför en grupp. Detta var inget referat som skulle återberättas inför klassen. Inte heller en engelsk text som skulle framföras inför 20 personer som inte brydde sig ett skvatt av vad man sa... Detta var en sann händelse som skulle berättas inför 14 ögon, med egna ord och värst av allt - nåt som jag själv upplevt under en förfärlig 6 månaders period i mitt liv. En tid som jag gärna vill glömma.
 
När jag var färdig med mitt fick jag massa frågor. Först från polisadvokaten, som helst ville att jag skulle beskriva mer detaljerat och med fler adjektiv så att jag fick fram mer hur det gick till, hur det kändes och hur jag känner idag. Hon var på min sida. Sen var det min advokat som ville att jag skulle återberätta delar där jag missat någon detalj. Slutligen var det "hans" försvarsadvokat som skulle försöka sig på att fälla mig. Det var denna delen som jag hade fasat över helt sen jag fick veta att det skulle bli rättegång av saken. Eftersom detta var sista biten av mitt deltagande så var jag om möjligt ännu mer självsäker - jag visste att det snart skulle vara över! Så alla de kluriga frågor som han ställde, svarade jag trovärdigt och snabbt på. Utan att stå en stund och behöva tänka först. Kändes otroligt skönt! Dommaren tackade mig och bad mig att sätta mig ner. Det var som att någon lyfte av ett helt berg som legat på mina axlar i närmare 2 år. Jag klarade det!
Min advokat frågade om jag måste vara kvar eller om jag fick gå. Han tyckte att jag skulle bli där i tillfälle det blev fler frågor.
Vi fick 10 minuters paus.
...
När vi kom in i rättssalen igen kändes luften lite "renare", huvudet lite högre och stegen betydligt lättare.
Nu var det "hans" tur att förklara sin syn på saken. Dommaren började med att läsa upp de 4 händelserna som ägt rum vid olika tillfällen och "han" fick chans att säga att "han" erkänner eller inte. "Han" erkände alla delarna. Nu återstod det att "han" skulle förklara sig. Och sättet "han" sa allt på, var sättet jag trodde att jag skulle vara. Nervös, darrig på rösten och hackig i orden. "Hans" förklaring var betydligt kortare än min. Och det var tydligt att polisadvokaten inte var nöjd med det "han" sa. Så "han" fick massa motfrågor av både polisadvokaten och min advokat. När den delen var färdig återstod det att "hans" advokat skulle försöka förmildra det hela. Det tycker jag inte att han lyckades något vidare med.
Så efter en del missförstånd i språk, dialekt och en hel del annat så var slutdelen kommen. Polisadvokaten skulle lägga fram vilken straff hon tyckte var lämpligt. Sen skulle min advokat säga vilken summa jag skulle få i ersättning. Och till slut, "hans" advokat skulle förmildra allt en sista gång...
Dommaren frågade mig om jag ville säga några slutliga ord, men det ville jag inte.
Rättssaken avslutad 13:40 måndagen den 14 mars ( min mammas födelsedag)...

Aldrig någonsinn har det varit så skönt att komma ut i friska luften och få solen rätt i ansiktet. Det första jag gjorde var att ringa mamma och säga grattis.
Nu väntar ett möte med min advokat för att fylla ut en del papper. Nästan vecka trodde hon. Hon ringer mig.

Det var över.