Ödets val

 

Här sitter jag. Mitt inne i Frognerparken en helt vanlig tisdag i mitt liv. Jag sitter och ser ner på min älskade Emil som ligger och sover på magen, under min uppsyn såklart. Jag gick troligtvis flera gånger fram och tillbaka

i parken som nog är någon kilometer i omkrets, minst. Att promenera har blivit en del av min vardag nu mera och jag kan gå hur länge som helst så länge solen håller mig sällskap! Det gjorde den just denna tisdagen.
Göran skulle komma och hämta mig efter jobbet så jag slapp att ta t banan hem också.
Timmarna bara rann iväg då jag njöt av värmen och parken. Du är mitt inne i Oslo, men samtidigt så långt borta. Nästan som att vara i Slottskogen.

 

Göran kom och hämtade mig och när vi kom hem skulle vi bära upp diskmaskinen som han hade bak i bilen. Han frågade om jag kunde gå upp och hämta nycklarna till hans andra bil där han har en vagn som vi tänkte sätta den på, det underlättar liksom när man ska upp 4 våningar.
Jag suckade lite över att jag var tvungen att gå upp 4 trappor och sen ner igen, men jag var ändå i behov av toaletten. Vid 3:e våningen börjar flåset alltid komma och man "längtar" tills man är uppe.
Precis när jag tar svängen för att gå sista trapporna hittar jag min granne liggandes en bit upp, livlös, kall och utan puls. Min puls rusade naturligt nog upp i tresiffriga slag och jag blev för någon sekund handlingsförlamad.
Vad gör jag nu? Jag försökte få kontakt med henne genom att ropa hennes namn, utan respons. Tar henne lätt på axeln samtidigt som jag säger hennes namn flera gånger. Då känner jag efter puls och märker att hon är iskall på händerna.
Jag tar upp telefonen och ringer först Göran och ber honom komma, sen ringer jag 113 (ja, i Norge är det 113 till ambulans, 112 till polisen och 110 till brandkåren). Jag förklarar situationen för damen i telefonen och hon ber mig starta HLR. Göran kommer springandes i trappen och hjälper mig lyfta ner henne på mellanplanet.
Jag börjar med HLR med vägledning av hon jag pratade med. Hon sa att ambulansen är i området och att det inte skulle ta lång tid tills de kom.
1, 2, 3, 4, 5........30. 1, 2, 3, 4, 5..........30. - Vart är ambulansen? sa jag. Precis då hör jag sirener på utsidan och sekunder efteråt kommer de springades upp i trappen och tar över. 2 ambulansbilar och poliser kommer i ilfart upp för trappen med utrustning värre än det var på ett sjukhus. Alla gjorde "sin sak" och de arbetade som ett team på ett otroligt imponerande sätt. Trots att alla hade en egen uppgift att ta hand om så var det en "ledare" som bestämde när och hur hela tiden.
För att inte blockera vägen för dem när de kom sprang jag automatiskt upp i trappen, mott min dörr. Och där blev jag sittandes. Som en kameraman satt jag och iaktog allt som hände, på första parkett. Tro mig, jag hade gärna sluppit. Men mina nycklar låg någonstans mellan all utrustningen och jag ville inte be om dem mitt i allt.
Jag tror det tog någon halvtimme innan de konstaterade att det var försent. Hon var redan död. De kunde inte göra mer, de hade gjort allt de kunde. Jag fick otrolig beröm av både ambulans, luftambulans och polis - männen. Jag tackade och sa att det var synd det inte hjälpte. Det konstaterades senare att hon varit död en bra stund innan jag hittade henne. Jag kunde inte gjort något annorlunda. 13:28 dödsförklarades hon.
Jag blev förhörd av polisen och fick uppge namn, personnr och telefonnr. Och förklara allt från början...

Att detta är våran granne och Görans bästa kompis mamma gör saken väldigt mycket värre, vi kände ju henne.

Detta är det värsta jag har varit med om och jag hoppas jag slipper uppleva det igen... Det har satt sina spår och förmodligen tar det ett bra tag innan jag kan vakna upp utan att det är de första jag tänker på, det sista jag tänker på innan jag somnar och det jag tänker på under dagarna. Det räcker att jag går utanför dörren så är hela scenen framför mig med en gång.

Livet är bra orättvist ibland och det är efter en sån händelse man förstår och inser hur fort saker kan ske. Man borde inte ta något för givet.
Detta var ödets val. Ödet bestämmer.

 

 

Nej men fy gumman, vad otäckt!! Hemsk att behöva hitta henne på det viset. :(